Under min tid i Latinamerika skulle jag åka till en indianritual uppe på den andinska högplatån. Tog bussen från Cochabamba till La Paz och därifrån ännu en buss för att komma till en plats ganska nära ritualen. Totalt ungefär 23 timmar på skumpiga vägar. För att göra allting mycket lättare var jag sedan tvungen att vandra i fem timmar i uppförsbacke på 3000-4000 meters höjd med min tunga packning, för att där uppe möta Pablo som skulle vara lite av en introduktionssnubbe, ta med mig på ritualen och liksom säga att den här vita snubben är med mig.
Eftersom jag kom en dag innan själva ritualen vandrade jag ganska långsamt uppför berget, satte mig under ett stort träd och åt en banan och rökte ciggaretter när det började regna och njöt av att bara gå omkring helt ensam och titta på bergen. Efter fem timmar kom jag fram till den ensamma byn där kanske 15 personer bodde. Men för tillfället var ingen där, så jag satte mig ner bredvid ett av husen och tände ännu en ciggarette och väntade. Efter ett tag kom Pablo och allt var liksom toppen: vi drack te tillsammans, talade och hade det sådär krystat trevligt som man kan ha det ibland. Hur som helst sade pablo att han skulle väcka mig dagen efter och ta med mig till ritualen. Dagen kom, men ingen Pablo. Så jag gick till hans lilla hus och knackade på dörren. 'Vi går om 40 minuter' sade han, jag gick tillbaka och frös och läste någon tråkig akademisk text som handlade om att identiteten i en globaliserad värld konstrue...skitsamma.
Efter en och en halv timmas väntan började jag tycka att det hela var konstigt. Jag gick återigen till hans lilla hus som jag upptäckte var tomt, frågade en granne som sa att han gått till ritualen för ett bra tag sedan och tände ännu en cigg. KUK JÄVLA HOR KUK!, tänkte jag medan jag plockade ihop mina grejer och vandrade tillbaka hela vägen igen. Jag kunde liksom inte gå själv till ritualen och ville det inte heller - han hade dissat mig, då dissar jag honom.
På vägen ner träffade jag tre tjocka damer som satt och drack stark sprit. Dom skrattade åt mina ljusa lockar och åt att jag va så lång och smal, bjöd in mig att dricka med dom och jag blev ganska full. Klockan va kanske 11 så jag va sådär förmiddagsberusad när jag fylleglad vandrade resten av vägen, tog bussen till La Paz och bestämde mig för att ha semester i en vecka. Revolution!
Grejen var bara den att jag egentligen arbetade åt en organisation. Men efter att ha lagt ner så jävla mycket energi orkade jag liksom inte. Så jag tog bussen till Titicaca sjön, stötte på två schyssta argentinskor som jag hyrde ett rum med, rökte fantastiska mängder gräs, drack maté och låg i våran gemensamma säng och tittade i taket i en vecka. Ibland satt vi på terassen utanför och tittade på vågorna. Men trevligast var nog vårat rum, med musiken, sängen och diskussionerna. Vi blev som en liten familj. La Familia. Som en dag då jag hittade en använd kondom på min cd-pärm som varit borta i tre dagar. Det var från en av Argentinskorna som hade haft sex med en jonglörsnubbe medan jag låg och sov. Man fick liksom ta sånt.
Eftersom jag hade råkat bajsa på mina enda par jeans hade jag i ren desperation varit tvungen att köpa ett par byxor som såg ut ungefär som dom som Mano Chau har på sig. Utöver det hade jag en röd adidasjacka och en konstig indianmössa med fransar som gjorde att jag såg ganska kravlöst gullig ut. Klädd som en argentinsk hippie, med massa skägg och en varmrökt cigg i handen kom tillslut dagen då jag stötte på en person från organisationen jag arbetade på. FAN, FAN, FAN, FAN! 'Jaha, vad fan gör du här?' undrade hon (såklart), 'Du har ju varit spårlöst försvunnen i en vecka, alla undrar vart fan du tagit vägen!'. Jag undrade ungefär samma sak (va fan gjorde jag där?), försökte köra på någon form av antropologisk utflykt, men det funkade liksom inte. Jag ville nog inte heller att det skulle funka - att hänga i ett rum, röka braj med pinsett och titta på Titicaca sjön borde ju vara en mänsklig rättighet. Som att ha tak över huvudet.
Så...jag fick dra tillbaka till organisationen, försöka förklara det hela för chefen och...ja, verka som att det hela var någonting naturligt, vilket inte gick så bra. Men efter ett tag var allt som vanligt igen, de flesta hade glömt bort det och när jag två månader senare stötte på Pablo tittade jag honom djupt i ögonen och tänkte 'du är ett jävla as, men tack vare sig har jag i alla fall någonstans att bo i Buenos Aires'.
/Janus
Eftersom jag kom en dag innan själva ritualen vandrade jag ganska långsamt uppför berget, satte mig under ett stort träd och åt en banan och rökte ciggaretter när det började regna och njöt av att bara gå omkring helt ensam och titta på bergen. Efter fem timmar kom jag fram till den ensamma byn där kanske 15 personer bodde. Men för tillfället var ingen där, så jag satte mig ner bredvid ett av husen och tände ännu en ciggarette och väntade. Efter ett tag kom Pablo och allt var liksom toppen: vi drack te tillsammans, talade och hade det sådär krystat trevligt som man kan ha det ibland. Hur som helst sade pablo att han skulle väcka mig dagen efter och ta med mig till ritualen. Dagen kom, men ingen Pablo. Så jag gick till hans lilla hus och knackade på dörren. 'Vi går om 40 minuter' sade han, jag gick tillbaka och frös och läste någon tråkig akademisk text som handlade om att identiteten i en globaliserad värld konstrue...skitsamma.
Efter en och en halv timmas väntan började jag tycka att det hela var konstigt. Jag gick återigen till hans lilla hus som jag upptäckte var tomt, frågade en granne som sa att han gått till ritualen för ett bra tag sedan och tände ännu en cigg. KUK JÄVLA HOR KUK!, tänkte jag medan jag plockade ihop mina grejer och vandrade tillbaka hela vägen igen. Jag kunde liksom inte gå själv till ritualen och ville det inte heller - han hade dissat mig, då dissar jag honom.
På vägen ner träffade jag tre tjocka damer som satt och drack stark sprit. Dom skrattade åt mina ljusa lockar och åt att jag va så lång och smal, bjöd in mig att dricka med dom och jag blev ganska full. Klockan va kanske 11 så jag va sådär förmiddagsberusad när jag fylleglad vandrade resten av vägen, tog bussen till La Paz och bestämde mig för att ha semester i en vecka. Revolution!
Grejen var bara den att jag egentligen arbetade åt en organisation. Men efter att ha lagt ner så jävla mycket energi orkade jag liksom inte. Så jag tog bussen till Titicaca sjön, stötte på två schyssta argentinskor som jag hyrde ett rum med, rökte fantastiska mängder gräs, drack maté och låg i våran gemensamma säng och tittade i taket i en vecka. Ibland satt vi på terassen utanför och tittade på vågorna. Men trevligast var nog vårat rum, med musiken, sängen och diskussionerna. Vi blev som en liten familj. La Familia. Som en dag då jag hittade en använd kondom på min cd-pärm som varit borta i tre dagar. Det var från en av Argentinskorna som hade haft sex med en jonglörsnubbe medan jag låg och sov. Man fick liksom ta sånt.
Eftersom jag hade råkat bajsa på mina enda par jeans hade jag i ren desperation varit tvungen att köpa ett par byxor som såg ut ungefär som dom som Mano Chau har på sig. Utöver det hade jag en röd adidasjacka och en konstig indianmössa med fransar som gjorde att jag såg ganska kravlöst gullig ut. Klädd som en argentinsk hippie, med massa skägg och en varmrökt cigg i handen kom tillslut dagen då jag stötte på en person från organisationen jag arbetade på. FAN, FAN, FAN, FAN! 'Jaha, vad fan gör du här?' undrade hon (såklart), 'Du har ju varit spårlöst försvunnen i en vecka, alla undrar vart fan du tagit vägen!'. Jag undrade ungefär samma sak (va fan gjorde jag där?), försökte köra på någon form av antropologisk utflykt, men det funkade liksom inte. Jag ville nog inte heller att det skulle funka - att hänga i ett rum, röka braj med pinsett och titta på Titicaca sjön borde ju vara en mänsklig rättighet. Som att ha tak över huvudet.
Så...jag fick dra tillbaka till organisationen, försöka förklara det hela för chefen och...ja, verka som att det hela var någonting naturligt, vilket inte gick så bra. Men efter ett tag var allt som vanligt igen, de flesta hade glömt bort det och när jag två månader senare stötte på Pablo tittade jag honom djupt i ögonen och tänkte 'du är ett jävla as, men tack vare sig har jag i alla fall någonstans att bo i Buenos Aires'.
/Janus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar