Helgen v. 32

Har sån jävla ångest, usch! Det blir fan snickerboa för mig nu.
Ok, firmafest. Eller ja, firma och firma, sommarvikarierna samlade hemma hos F.
Groggar ekonomiskt med Eldorados Blå Hallon fram till närmare två. Ute på balkongen, står där och gaggar, tänker på vad tråkig den här killen är som står framför mig och pratar. Kan inte förklara och än mindre försvara detta näst följande hyss men det som händer är i alla fall följande:

Jag bestämmer mig för att att jag så pass nödig att det bästa, och enda rätta för mig vore om jag kissade precis där jag stod, ned från balkongen på andra våningen. Står obekymrat till en början, märker hur strålen råkar träffa F:s snett underboende grannes balkong, fnissar lite, J som också befinner sig på balkongen börjar filma med sin mobilkamera. Drar upp gylfen, hinner ta några danssteg, ett sug på drinken innan ett klart, tydligt och ganska argt "VAD I HELVETTE HÅLLER NI PÅ MED!?!" skär genom luften. F:s, vid det här tillfället, absolut i särklass argaste granne P står nu på den av mig nybeskvätta balkongen och vrålar upp mot balkongen där jag står. En snabb blick sedan kastar jag mig instinktivt ned på golvet, försöker gömma mig. Jag och J flyr krypande in i lägenheten, låser in oss på toa, hinner titta på varandra och säga: "fan, fan, fan!" innan ett dovt ljud hörs, en dörr som smälls igen någonstans i trapphuset.
Grannen är i trapphuset nu, "fan, fan, fan!", Vi hör de arga fötterna klampa sig upp mot lägenheten vars toalett jag och J barikerat oss i, "fan! Fan! FAN!", "Vad fan ska vi göra!?!", "Inte fan vet jag!" "Jag hör hur han kommer nu!!!".

Jag gör det enda rätta, tar tjuren vid hornen, går och öppnar själv. Han är inte så lång men ser rätt biffig ut; innan han hinner säga ett ord är jag igång:
"Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, det var det dummaste jag gjort i hela mitt liv, jag är verkligen ledsen, jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att kunna gottgöra dig, jag är verkligen ledsen, du får gör vad du vill med mig, det var bara jag, han som har festen vet inget, förlåt, förlåt, förlåt, jag är verkligen en idiot..."

Mitt påstridiga svamlande, det patetiska intryck och den totala underkastelse som det innebär verkar fungera. Han försöker överrösta mig ibland med ett "du gömde dig..." eller "det låg en duk på bordet..." men jag bara fortsätter att överösa honom med ursäkter, erkänner allt och helt plötsligt bara sticker han. "Men du, alltså, förlåt..." ropar jag efter honom.

Vaknar nästa morgon med en fruktansvärd ångest, plitar omedelbart ihop ett förlåtbrev som jag avslutar med frasen "Hoppas pengarna räcker till en ny duk...", lägger i 300:-, slickar igen och tar mig tillbaka till föregående kvälls brottsplats. Gläntar på arga grannens brevinkast så tyst jag kan, släpper kuvertet och springer därifrån.

//V